carolinhelena.blogg.se

"Gud så bra, vi har ju allt. Vi behöver inte köpa något alls den här gången, det kommer bli billigt. Bara några nya kläder". Haha, eller hur. Hejåhå, där ser vi hur pengar flyger iväg. Skönt att både jag och Mange denna gång båda två har jobb. Jag sålde iväg enkelvagnen igår till en kvinna, för nästa månad blir det att beställa en ny tvillingvagn. Hittat en som vi båda faktiskt gillar, och till ett väldigt bra pris faktiskt.

 

 

Vi låg igår kväll hur länge som helst och tjuvlyssnade på bebisarnas hjärtljud. (har en doppler)

Det är så mysigt att få höra våra små skorporshjärtslag. Ett bra avslut på en lördagkväll.

 

 

Nä, nu så ska jag försöka hitta min försvunna nyckel så jag kan boka en tvättid och tvätta.

 

 

 

Sen vi fick reda på att det var tvillingar jag väntar så har jag sökt, sökt, sökt och åter sökt en massa information. Är hungrig på all kunskap om tvillingar. Men vad jag blev nedslagen när jag läste på varenda sida om att kvinnor som är gravida med tvillingar går på tidig sjukskrivning, rekomendationen är redan från v.20-25. Jag som ska jobba hela sommaren. Men jag känner just nu att jag inte kommer gå på en så tidig sjukskrivning, jag ska jobba så pass länge jag känner att min kropp orkar med.

 

Sen när man läser om alla komplikationer som kan uppstå, alla risker om för bebisarna och om alla risker för mig. När man läser om alla påfrestningar min kropp kommer gå igenom så får jag ångest. Hur ska jag orka vara mamma till mina andra barn, de kommer ju också att behöva mig. Känslig som jag är så gråter jag över det just nu. Vill inte vara en sämre mamma till dom, vill inte ge dom mindre av mig men det är ett faktum, det kommer ske, och det gör mig ledsen.

 

Chocken har börjat att lägga sig, och jag ser fram emot vad som komma skall, men med infon som far runt i huvudet är jag faktiskt ärligt talat rädd. Och jag hoppas att mina älskade små skorpor i magen växer som de ska och blir starka och är friska. I slutändan är detta värt alla risker och allt som eventuellt kan ske med mig. Bara de klarar sig oskadd längs denna resa vi har framför oss fram till förlossnigen så kan jag ta allt.

Vi fick reda på att jag var med barn i Februari. Glädje och ångestladdat, hur ska detta gå? Jag är bara 23 år och ska ha barn nummer 3, hur ska vi lösa allt, hur ska allt gå ihop. Kommer vi klara av ett till barn. När chocken över graviditeten lagt sig så visste vi att detta fixar vi, det kommer bli bra. Vi började glädjas och se fram emot vad som skulle komma till oss i Oktober.

 

Under de första 12 veckorna så mådde jag fruktansvärt illa, ett illamående som inte var från denna värld, en trötthet som var lamslående. Var tungt att jobba, var tungt att vara mamma, tungt att bara vara vaken. Magen började växa i ilfart, men jag la inte så stor vikt vid det, tänkte eftersom att det ändå nu var barn nummer 3 att magen bara växte snabbare än tidigare. Vi skämtade till och från om att det säkert är 2 stycken som ligger i magen, utryckte att jag verkligen vill inte ha tvillingar, vill bara ha 1 barn, Jag och en kompis satt en dag och pratade om tvillingar, jag skämtade med henne och sa att jag skulle ge bort det ena barnet till henne om det nu var 2 stycken där inne.

 

Natten mot söndagen den 7/4 började jag störtblöda. Det rann blod ur mig, ner längs låren. Tanken som då kom till mig var; Jahap, då var detta kört. Vi har förlorat barnet. Jag duschade, satte mig ner i badkaret och grät. Försökte lite lätt att väcka Mange, men han sov som ett litet barn, så tänkte att eftersom vi ändå inget att kan göra så lät jag han sova vidare. Satte mig sen och googlade om störtblödning i v.13 och den infon jag hittade var en massa massa kvinnor som haft en kraftigblödning inte varit missfall, utan det har visat sig att det var tvillingar i magen. Men den infon gjorde inte så mycket för mig, för inte hade jag ju tvillingar i magen, så kunde inte utgå att blödningen berodde pga det. Nedslagen la jag mig för att sova, sov nästan inget den natten. Var upp på toa flera gånger för att kolla mängden av blödningen och om den var klumpblandad. De gånger jag slumrade till så drömde jag mardrömmar om att bebisen hade dött. På morgonen berättade jag för Mange vad som hade hänt, vi visste att det fanns inget att göra om det var ett missfall, det går inte att stoppa. Så Mange for iväg med barnen, och jag stannade hemma och grät. Pratade då med Jennifer och berättade hur det stod till, for hem till henne och grät och pratade. Ringde till 1177 och berättade om blodet och även om att jag kände smärtor framtill och i nedredelen av ryggen. Hon sa att det låter tyvär som ett misstänkt missfall och ville att vi skulle fara upp till Sundebyn så att de fick kolla upp allt med mig. Ringde hem Mange. Jag berättade då att infon jag hittat under natten att det för flera kvinnor visat sig att det varit tvillingar, vi försökte lätta upp stämmningen och skämtade om att det var säkert tvillingar. Min morfar kom och hämtade upp oss och körde in oss.

Väntan innan vi fick träffa triage-sköterskan var evighetslång kändes det som. Han tog blocktrycket osv, kallade på en barnmorska och skickade oss till väntrummet igen. Sedan efter en väntan på ca 30 min kommer hon, visar in oss till ett rum, frågar vad som hänt, historik osv. Hon känner på min mage, ber mig lägga mig i gynstolen för ett VUL. Jag andades nästan ingenting, vågade inte titta på skärmen, hade tårarna i ögonen och en klump i halsen. Men barnsmorskan sa då; Du är väldigt gravid. (vilken lättnad, tårarna började rinna och vilken glädje) Sedan så tilllägger hon; Du är väldigt mycket gravid, det är 2 st som ligger i magen. det är tvillingar. Jag och Mange utbrister va?! Tittar på varandra och skrattar, vilken chock. Vet inte hur jag ska kunna ta till mig det hon just sa, skrattade och fnittrade en massa.

 

 

Hela den dagen gick vi runt och kramades och fnittrade åt beskedet.

Tänk, vi for in pga en störtblödning och väntade på att få beskedet om en avslutad graviditet och fick fara hem med beskedet att det nu är 2 små hjärtan som slår i min mage.