carolinhelena.blogg.se

Vi fick reda på att jag var med barn i Februari. Glädje och ångestladdat, hur ska detta gå? Jag är bara 23 år och ska ha barn nummer 3, hur ska vi lösa allt, hur ska allt gå ihop. Kommer vi klara av ett till barn. När chocken över graviditeten lagt sig så visste vi att detta fixar vi, det kommer bli bra. Vi började glädjas och se fram emot vad som skulle komma till oss i Oktober.

 

Under de första 12 veckorna så mådde jag fruktansvärt illa, ett illamående som inte var från denna värld, en trötthet som var lamslående. Var tungt att jobba, var tungt att vara mamma, tungt att bara vara vaken. Magen började växa i ilfart, men jag la inte så stor vikt vid det, tänkte eftersom att det ändå nu var barn nummer 3 att magen bara växte snabbare än tidigare. Vi skämtade till och från om att det säkert är 2 stycken som ligger i magen, utryckte att jag verkligen vill inte ha tvillingar, vill bara ha 1 barn, Jag och en kompis satt en dag och pratade om tvillingar, jag skämtade med henne och sa att jag skulle ge bort det ena barnet till henne om det nu var 2 stycken där inne.

 

Natten mot söndagen den 7/4 började jag störtblöda. Det rann blod ur mig, ner längs låren. Tanken som då kom till mig var; Jahap, då var detta kört. Vi har förlorat barnet. Jag duschade, satte mig ner i badkaret och grät. Försökte lite lätt att väcka Mange, men han sov som ett litet barn, så tänkte att eftersom vi ändå inget att kan göra så lät jag han sova vidare. Satte mig sen och googlade om störtblödning i v.13 och den infon jag hittade var en massa massa kvinnor som haft en kraftigblödning inte varit missfall, utan det har visat sig att det var tvillingar i magen. Men den infon gjorde inte så mycket för mig, för inte hade jag ju tvillingar i magen, så kunde inte utgå att blödningen berodde pga det. Nedslagen la jag mig för att sova, sov nästan inget den natten. Var upp på toa flera gånger för att kolla mängden av blödningen och om den var klumpblandad. De gånger jag slumrade till så drömde jag mardrömmar om att bebisen hade dött. På morgonen berättade jag för Mange vad som hade hänt, vi visste att det fanns inget att göra om det var ett missfall, det går inte att stoppa. Så Mange for iväg med barnen, och jag stannade hemma och grät. Pratade då med Jennifer och berättade hur det stod till, for hem till henne och grät och pratade. Ringde till 1177 och berättade om blodet och även om att jag kände smärtor framtill och i nedredelen av ryggen. Hon sa att det låter tyvär som ett misstänkt missfall och ville att vi skulle fara upp till Sundebyn så att de fick kolla upp allt med mig. Ringde hem Mange. Jag berättade då att infon jag hittat under natten att det för flera kvinnor visat sig att det varit tvillingar, vi försökte lätta upp stämmningen och skämtade om att det var säkert tvillingar. Min morfar kom och hämtade upp oss och körde in oss.

Väntan innan vi fick träffa triage-sköterskan var evighetslång kändes det som. Han tog blocktrycket osv, kallade på en barnmorska och skickade oss till väntrummet igen. Sedan efter en väntan på ca 30 min kommer hon, visar in oss till ett rum, frågar vad som hänt, historik osv. Hon känner på min mage, ber mig lägga mig i gynstolen för ett VUL. Jag andades nästan ingenting, vågade inte titta på skärmen, hade tårarna i ögonen och en klump i halsen. Men barnsmorskan sa då; Du är väldigt gravid. (vilken lättnad, tårarna började rinna och vilken glädje) Sedan så tilllägger hon; Du är väldigt mycket gravid, det är 2 st som ligger i magen. det är tvillingar. Jag och Mange utbrister va?! Tittar på varandra och skrattar, vilken chock. Vet inte hur jag ska kunna ta till mig det hon just sa, skrattade och fnittrade en massa.

 

 

Hela den dagen gick vi runt och kramades och fnittrade åt beskedet.

Tänk, vi for in pga en störtblödning och väntade på att få beskedet om en avslutad graviditet och fick fara hem med beskedet att det nu är 2 små hjärtan som slår i min mage.